Som liten tös var jag nog snäll. Inget bråk och lite gnäll.
Ensambarn, men mor och far bestämt att inte skämma bort.
Lärd att alla lika värde har, inte fanns nån sämre sort.
Tala sanning det är bra, ta ansvar för det man gjort och sa.
Liten som en tvärhand hög, dålig syn och
glasögon på, börjat skolan, visa att man dög och på egna ben fick stå.
Stora killen som i håret drog, runt skolan, jag på käften slog. Hans kompisar i skratt sig vred, sen fick jag vara ifred.
Sköt dig själv och skit I andra, låt alla egen väg få vandra. Kan kanske vara bra ibland, men man ska också ge en hjälpande hand om behovet finns.
Det lärde jag och minns.
Hellre bry sig om och hjälpa än att någon annan stjälpa.
Lyssna först och tala sedan , hinna tänka lite medan orden i huvudet fått landa klart, inte ur munnen med en fart har halkar ut och man har önskat att man hållit trut.
Livet rullar på med glädje och med sorg. Blivit nobbad eller utdelat en korg. Fått barn och barnbarn samt i stort och smått, sina föräldrar nu förstått.
Hoppas att jag faktisk i tid har sett vad dom gjort och vad dom gett.
De värderingar som dom givit har vägledning i mitt liv förblivit.
Ibland har vägar som jag valt inte alltid blivit rätt, men nog ändå landat bra på något sätt.
Genom sorger och glädjeämnen har det ändå varit rikt och utfallet har varit vikt för att ge det jag behövde nå, vad mera kan jag önska då?
Så med alla dessa ord som skrivits i all enkelhet, kan jag nog säga att jag vet, att livets vägar outgrundliga är och jag är tacksam för att här få uttrycka mina tankar fritt och bo i landet som är mitt.
Ett Svergie som vi får bo och leva i, vara tacksamma för vår demokrati.
