Ett ögonblick i evigheten

En evighet, en kort sekund när vi blir ett med tid och rum

Ett par strofer ur Carolas låt Evighet.

Det var eftermiddag en vanlig måndag. Jag var hemma med min två och ett halvt år gamla son. Allt var harmoniskt och vi byggde med hans älskade duploklossar på köksgolvet.

Klockan närmade sig middagsdags och dottern skulle snart komma hem med skolbussen från förskolan i Burträsk.

Jag tänkte snabba på att hämta potatis ifrån vårt "skafferi," vilket fanns längst upp på en hylla i början av vår källartrappa. Det var ett stort utrymme där vi förvarade allt som hörde matlagning till.

Det fanns inget trappräcke  men det var inte något vi hade ägnat en tanke. Källardörren var alltid låst så barnen kom inte in där.

Sagt och gjort. Jag vände mig om en aning för hastigt och tappade balansen. Med potatispåsen i ett krampaktigt grepp ramlade jag baklänges med huvudet före nedför den branta spiraltrappan. Ryggen landade på trappstegen och det sista jag hörde var smällen när huvudet slog i stengolvet och tuppade sedan av en stund.

Under den snabba nedfarten hann mitt liv passera revy och jag kände att nu dör jag.

 Efter en något brutal väckning av en och en halv liter kall köttsoppa i ansiktet vaknade jag till sans. 

Grytan hade fått sig en spark vid min våldsamma nedfart och landade som tur var bredvid mitt huvud.

Med lite darrig kropp och mycket vilja lyckades jag krypa uppför trappan, stänga källardörren. I köket lekte gossen fortfarande snällt med sin klossar.

Jag blev liggande bredvid honom. Gossen hämtade en handduk och torkade morötter, kött och potatis från mitt ansikte. Han tyckte att jag hade smutsat ner mig.

Som tur var kom storasyster hem som väntat och kunde hämta morfar som bodde i huset bredvid och råkade vara hemma.

Morfar tog hand om barnen och gav dom mat så jag fick vila.

Vid den händelsen kände jag verkligen just en evighet en kort sekund.

Det känns viktigt att leva i nuet och ta vara på sekunderna.